dixy

Fasen vad äckligt det är. Jag drog en fredagslunch på Burgar Kung idag, tänkte minsann unna mig lite skräpmat såhär på fredagseftermiddagen, men inte fan var det gott? Jag led mig igenom hela måltiden och vitlöksdippen smakade bara kemikalier.
  Jag kanske håller på att bli vuxen..? Hu, vilken känsla. Ska nog supa mig full snarast, det kanske smakar bättre på fyllan...

VARFÖR JOBBAR JAG INTE?
Ach, jag känner mig så jobbig. Ser inte alls fram emot stundande telefonsamtal, för jag vet att det kommer bli jobbigt för det blir det alltid med dessa jefla lekemedelsferetg men vad ska jag göra då? Que?
Öhj, nu ska jag jobba asmycket. See ya

...och nu blev jag pålagd i örat av en liten skata på k********* i********* (vill inte skriva företagsnamnet för att vafan då lär jag ju bli stämd eller få sparken, förhoppningsvis lyckas ni klura ut det ändå)! Illa! Den här dagen håller på att utvecklas till något mycket dåligt. Bajs, och korv.

Jag älskar internet och jag hatar internet - man kan få reda på allt, verkligen. Å ena sidan - hålla sig uppdaterad. Å andra sidan - få reda på saker man helst inte vill veta. Och även detta: jag jobbar förihelvete via internet.

Öhj, kom precis på en ny teori om varför Marie Picasso vann idol. Wanna hear, wanna hear, wanna hear? OK här kommer den: Marie har bevisat att det lönar sig att ställa upp i skitsåpor. Alla ungdomar har ju en smygdröm (eller en helt öppen dröm) om kändisskap. Jag med. Men det är ju inte så enkelt att bli känd. Jag menar, antingen kämpar man satan eller så har man nål-i-höstack-tur och blir upptäckt. Båda de scenariorna bygger dock på att man kan någonting. Sen kom dokusåporna. Folkets jubel; äntligen ett lätt sätt att bli känd! I fem minuter. Sen har man tur om man får en liten notis på sidan 53 i Se och Hör, när man fått en unge eller dylikt. Men Marie har bevisat motsatsen. Hon har bevisat att man kan hålla sig kvar i rampljuset och söka till en NY dokusåpa och bli älskad av hela folket, känd igen, och dessutom vinna rubbet. Och nu går ju ungdomarna i taket och röstar på henne, för att världen ska förstå ännu mera att det är värt att vara med i en dokusåpa. För du kan alltid bli känd sen igen, och då dessutom ha försprång. Hajar ni?

Lustig grej. Alldeles nyss hörde två vänner till mig av sig interakivt, två som jag försökt höra av mig till, tycker jag, men tyckt att de avvisat mig. Och så ba - tjena, hör de av sig och är underbarast av alla.
  Nu till det mitt inlägg skulle handlat om. Fyllekrubb. Vilket fenomen det är! När jag är i stan sent på natten, nykter, och ser folk fyllekäka - fan vad äckliga jag tycker att de är. Ja, men de sitter där och smaskar och vräker i sig, alkoholen har stängt av alla deras vettiga delar i hjärnan och kvar finns bara några enstaka drifter baserade på överlevnad. Bland de mest relevanta finner vi fortplanting och förtäring. Och har man inte fått tag i ett fem i tre-ragg återstår ju bara en sak - mat. Alltså ställer man in siktet på närmaste matställe vilket oftast är ett hamburgerhak, kan vara McDonalds eller så är det den lokala grillen. Smarta människor, de som driver dem. Hursomhaver är det ju perfekt - billig, flottig mat. För man vet ju att för överlevnadens skull är det bäst att få i sig något så fettproppat som möjligt. Ja, det tas upp snabbt av kroppen, man blir mätt fort och känner sig stark. Och möjligtvis illamående. Plus att det är gott. Ja, inte fan vill man ha en sallad på fyllan? Så visst förstår jag dem, de smaskande kräken där de sitter och svullar och dippar och knaprar och har sig. Och man hamnar ju där själv. Jga är inte ett dugg bättre. Jga bor ju i nacka och värmdö och i SLussen finns det en grill som har öpett till fem. Klart som fan man ställer sig där när det är tjugo minuter till bussen och mna har lite pengar kvar från kvällens kassa. Så sitter man där på en bänk. Svullar. Brister ut någon gång med ett "ofyfaaaan vad gott asså" . Men satan vad äcklig man är, tänker de nyktra kräken som går förbi. Ja, jävlar.

Fyfan. Gråstarr är så jävla äckligt. Jag har fanimej utvecklat en fobi för gråstarr.
  Tänk dig. Tänk dig att en äcklig, grå gegga intar din iris. Tänk dig hur den frodas och växer. Försök föreställa dig det. Försök föreställa dig den grå geggan. Hur den skulle kännas att ta på. Hur den luktar. Tänk dig att ögat blir så fullt med starr att det spricker, och den här geggan rinner ut. Så får du det på fingrarna, och känner lukten.
  När du har tänkt dig det här så förstår du hur jag känner mig. Jag mår seriöst illa när jag tänker på starr.
  Tänk dig att du börjar se lite dåligt. Du kanske tänker först att du bara är trött. Inga konstigheter. Men det går liksom inte över och så går du till doktorn. Och så får du reda på att det är starr. Fatta tanken, att förstå att det är en äcklig grå gegga som intar ens iris. Som gör att man börjar se suddigt, den är så nära en att det i stort sett är det enda men ser, att det ligger som en hinna framför allt annat. Då måste man liksom acceptera detta. "Nej, men en äcklig grå gegga är på väg att täcka min syn på mitt ena öga, det är det enda jag kommer se på mitt ena öga snart. Den kommer att vara inne i mig och jag måste acceptera det."
  Men misströsta icke mina vänner. Jag har läst att om mna äter mycket avocado som innehåller A-Vitamin så ska risken minska. Jag är helt seriös nu. Jag tänker äta massor av avocado för gråstarr är det vidrigaste jag kan tänka mig just nu.
  Kan ni förstå det?

Jag är så jävla trött på sveriges radiostationer. Vad är det de bajsar fram egentligen? Vad jag kan komma på är det enbart tre radiostationer, eller fyra till och med, som inte spelar samma låtar hela tiden. Jag kan redogöra för några av låtarna så vi vet vilka jag menar.
1. Amanda Jenssen - Do You Love Me (nej, jag är trött på dig nu)
2. Alicia Keys - No One (no one orkar lyssna på låtjäveln 10 ggr per dag)
3. Fergie - Big Girls Don´t Cry (Johodå, om de tvingas lyssna på den här smörjan)
4. Danny feat. Therese - If Only You (If only you kunde göra en ny, bra hit så jag slipper må illa)
5. Måns Zelmerlöv - Brother Oh Brother (Jag börjar själv tröttna på de här spydiga kommentarerna, lite töntigt)
6. Martin Stenmarck - Rubb och Stubb OCH 100 År Från Nu (Hoppas dessa låtar har försvunnit från jordens yta, rubb och stubb, 100 år från nu)
Sådär. Skönt att få det ur sig. De fyra radiostationerna värda att lyssna på skulle jag säga är Rockklassiker 106.7,  Vinyl 107.1 och Studio 107.5 .Bandit 106.3 funkar också men jag är lite för mesig för det. På dessa stationer kommer du aldrig, aldrig att höra Martin Stenmarck.

Jag lyckades med en så rolig fel-läsning nyss. Jag läste kvinnonamnet Selma som Semla. Sen kom jag att tänka på att Semla är ett så roligt ord, och det skulle vara ännu roligare som namn. Dock finns det ingen som heter Semla, det har jag kollat. Kanske döper om mig till det?
  Min kollega brevid migs' stol gnisslar på ett mycket lustigt sätt som får det att låta som att hon sitter där och släpper sig. Hehe.
  Jag är så avundsjuk på folk med cool stil. Jag har en rätt söt stil, men absolut inte cool. Måste nästan skaffa en cool stil att bryta av med ibland, men det är så svårt. Jag får inte riktigt till det. Jag slängde också precis en massa kläder som skulle kunnat figurera i den här coola stilen. En massa orangea kläder. Fast orange är väl rätt töntigt? Vad tycker ni (himla patetisk fråga med tanke på att jag inte har några läsare, men egentligen inte heller har annonserat efter några)?

DAGENS KLÄDSEL: T-shirt från Gina Tricot, Fred Perry jacka/tröja & ljusa Cheap Monday-jeans
DAGENS SMINK: Inget alls, de facto
DAGENS FRISYR: Äckligt, skitigt, nöd-mössan fram
DAGENS HÄNDELSE: Ett jävla IKEA-skåp som lyckades med konststycket att gå emot naturlagarna!
DAGENS LÅT: Har haft BWO:s schlagerlåt på hjärnan. Hela. Dagen.
DAGENS VILL HA: Vill ha bättre ordning hemma. Vi är ju på g men långt ifrån klara. Och så ägg också. Vi had einga ägg hemma så jag kunde inte baka kladdkaka.
DAGENS SJUKA: Pappas diabetes-blodsockerfall och mina stela axlar
DAGENS PLANER: Fixa det där jävulska IKEA-skåpet. Jag fattar fortfarande ingenting men nu är det fixat. 
DAGENS SKADA: Mina stela axlar, och farsans stela axlar.
DAGENS DUMMASTE: Jag kan ju inte ha sett intelligent ut när jag gick en liten promenad i området. Jag älgade omkring och försökte klura ut vilken busshållplats som är närmast osv. Gick fram och tillbaka som en dåre.
DAGENS DROG: Jag försökte inhalera den söta lilla katten Agge, han luktar så gott.
DAGENS ROLIGASTE: Pappa och jag har ju inte tråkigt direkt men jag kan inte skriva vad vi skämtar om för vi är så sjuka och konstiga
DAGENS TRÅKIGASTE: Vädret = fördjävla trist idag
DAGENS FINASTE: Mina små brevsprättar i form av samurajsvärd som jag ställde på plats idag.
DAGENS KRAM: Pabi
DAGENS PUSS: Pappa och Jeanette i köket. Den lät så kär och jag blev varm i magen.
DAGENS FAVORIT: Agge, som troget låg under sängen och iakttog mitt arbete med det där jävla skåpet.
DAGENS SAKNAD: Jaa... kanske herr Erik?
DAGENS KÖP: Pappa köpte oxfilé, vilket jag tyckte var lämpligt. Jävlar vad det är gott (fyfan för oss snobbiga värmdöbor).
DAGENS GODIS: Anthon Berg (fyfan för oss snobbiga värmdöbor alltså).
DAGENS HUMÖR: Glad, pigg. Ovanligt för en söndag..?

Tänkte att ni kanske undrade. Här är jag då, med en konstig min.

Funderar dock på att göra det. Gå upp, klä mig och gå till grillen som ligger tre minuter bort, och äta lite frittar. Ja. Ja-a. Undrar om de tar euro där? Jag blev pålurad det i växel av en ful taxichaffis. Jag var full vid tilfället.

Allt som oftast hatar jag söndagar, innerligt och bittert. Söndagar för mig innefattar fanimej enbart ångest, elände och fotsvett. Men så finns det de här guldkornen, söndagarna när de är som bäst. Fotsvett finns visserligen med på agendan, men inte så mycket.
  Idag är en sådan mys-söndag. Jag ligger här i sängen i mitt nya rum, allt är nytt och fräscht och jag har äntligen i ett hem fått till en ordning som inte innebär att proppa in allt under sängen och i garderoben utan jag har rensat och skaffat en jävligt ärlig ordning. På våningen under står papa och Jeanette och packar upp och pussas och det känns så fint. De är så fina och de är så glada för det här. Deras hus - vårt hus. Fast nu har de pussats lite länge kanske. Jag borde kanske tycka att det är lite äckligt osv.
  Jag har ju katt nuförtiden också, det kanske jag har skrivit. August, världens minsta och fegaste perser. Jag hörde honom nyss, han pep. Han gör det ibland, en nästan fullvuxen katt (ovanligt liten) som inte jamar utan piper. Så jävla sött att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Hela han är söt. Han kröp in här inatt och luktade på mitt ansikte. Han ville nog bara kolla läget lite. Han är astrött nu när han har så mycket att utforska, lilla pojken.
  Men är itne det lite lyxigt då? Att ligga här en söndag och knappt ha gått upp. Kvart i två är klockan och jag har fortfarande pyjamas på mig. Men det är ok. För det är söndag. En av fördelarna med söndagar!

Jag vill påbörja det här inlägget med att skälla. På alla som inte har skaffat busskort, och åker på remsa eller SMSbiljett. Det tär jättelång tid när ni ska gå på bussen, för guds skull! Ja, men så ska ni stå där och fippla och ha er och chauffören måste bara ställa in sin lilla stämpelapparat och vi andra, stressade, nerkylda medborgare av staden SL, vi får stå där och sona för er lathet! Det är billigare med busskort! Ni kan tjäna PENGAR! Aej, det suger.
Jag har ju flyttat idag. Nu bor jag här på Bankir Zethraeus väg 94 (korrekt stavning, indeed), ligger för närvarande i sängen med min laptop inklämd i en mycket konstig konstellation; den står på min mage och lutar mot mina vikta ben. Men det var lättast att skriva då osv, ointressant info på löpande band osv men det är ok. Ni bara måste veta att jag har packat upp alla mina saker och jag har fått det jättefint, mitt rum ser nästan lite inbott ut sådär. Som att nån har bott in sig lite och lagt saker på rätt ställe, ja, kanske till och med fisit lite här och var. Det har jag gjort. Sket även ner toaletten totalt imorse. Jävlar vad det såg ut.
Jag är hungrig. Jag vet en tjej som precis ser ut som en räv. Undrar om räv är gott?
Ibland slår det mig att jag kanske är ful.

Ha! Jag upptäckte just en märklig sak.
  Se inlägget nästan precis här nedanför; "Om Socker". Jag skrev att jag dricker mycket kaffe, (vilken iofs är sant), när jag egentligen menade att jag dricker mycket Colaläsk (jag undviker att nämna märket, i sponsringssyfte. Ska jag hålla på att göra reklam ska jag väl ändå ha betalt!)! Tryckfelsnisse besöker visst min blogg iallafall! Plus att jag upptäckte att jag stavat inlägget nedan fel också, address heter det ju inte, utan adress. Så tokigt det kan bli ibland! Nu behöver ingen rätta mig iallafall.
  Vad synd, nu blev jag sugen på Colaläsk. Jag har ju avstått hela dagen.

Man kan ju inte annat än kalla mig tapper, tänk att hålla denna lilla, tämligen ointressanta och desto mindre populära (vad man i folkmun brukar kalla "impopulära") blogg vid liv. Ni kanske undrar varför. Jag ska då säga er att jag inte heller riktigt vet, men kanske, kanske för att det är en skön sysselsättning när jag absolut får abstinens av tråkighet på jobbet och bara måste göra NÅGOT annat!? Eller för att jag hoppas på att någon en dag ska upptäcka mina fantastiska skrivtalanger (jag skrev bättre när jag var 15) och värva mig till någon cool, satirisk samhällsblaska? Nej, jag vet fortfarande inte.
  Idag har jag tänkt mycket på min pappa. Vi ska flytta. Jag kan inte stava till vår nya address (Bankir Zethraeus väg, lyckades jag klura ut med hjälp av hitta.se). Det ska bli rätt soft ändå, att flytta. Jga håller på att leta efter en ny väckarklocka, men börjar mista modet lite. Jag har börjat inse att utbudet av annorlunda, coola och snygga väckarklockor kanske inte är så digert som jag först trodde. Det sög.

Jag dricker så mycket kaffe på jobbet att jag kommer bli smällfet snart.

  Nu äntligen skiner solen över stockholm. De senaste dagarna har solen fanimej lyst konstant! Det är helt otroligt och jag kan knappt vänta tills jag slutar vid lunch, då jag får gå en liten promenad och bara njuta. Synd att jag tog en så tunn jacka imorse.
  Jag känner en hel massa positiv energi strömma genom kroppen idag, det känns fantastiskt. Det känns som att vad som än kommer att bli av idag kommer att bli grymt.
  Igår spenderade jag kvällen framför TV:n när jag fikat med min två meter långe vän David (fin kille det där) och hans ovanligt lilla chiuaua Katrin. Hon var glad och liten som vanligt. Vi har ju hursomhaver "bara" bonn-tv hemma och det har stört mig länge, men så plötsligt insåg jag att det gick sevärda program exakt hela tiden! Jag tror jag satt klistrad från 7-8 tiden någongång ända till cirkus elva-tolv! Och det är skillnad på att sitta framför exempelvis trean eller femman så pass länge, för då har man fått så mycket överproducerad amerikansk skit i sig att man behöver magpumpas efteråt. Nej, de här programmen är det ju klass på för sjutton! Jag har blivit helt besatt av "TV-stjärnan", exempelvis. Som vilken dokusåpa som helst, men en stilfull sådan, konkret och bra och lite stillsam sådär. Inte flådig eller så utan genuin och äkta. Och så är ju Hans Rosenfelt så söt också.

Jag har upptäckt nu hur sjukt sjuk den här bloggen är och hur sjukt lite den speglar mig. Jag skriver här enbart när jag är jättedepp och egentligen skulle behöva ringa upp någon nära och kär, men inte kan, så istället skriver av mig all skit här!
Egentligen är jag en rätt glad människa. Eller alltså, glad och glad...det irriterar mig egentligen när man säger att någon är en "glad" människa. För vadå glad? Ingen jävel går väl omkring och är glad hela tiden? Och dessutom; glad är väl ett tillstånd och inte ett personlighetsdrag? "Positiv" är bättre isåfall. Och, jag kan faktiskt med gott samvete säga att jag är en sådan; en positiv människa. Men lite cynisk också.
Snart är det Alla Hjärtans Dag. Snuttegulldagen för alla par. Gullepluttdagen när alla par ska vara lite extra kära och ge varandra små gåvor som de har köpt på Åhléns "special-hörna" för 79:50. En liten nalle med ett litet hjärta, eller en liten ros som man kan spela in så kärleksförklaringar på, exempelvis. Men jag skulle kräkas på den man som försökte ge mig något sådant. När jag och mitt ex skulle fira alla hjärtans 2006 gav jag honom ett ciggpaket och en penna med en döskalle på, och fick blonderingscreme, en halv daim och ett linne som han vuxit ur tillbaka. DET kallar jag gåvor! Det låg iallafall något personligt bakom. Inte som all opersonlig skit som säljs överallt och gör en deprimerad. Och hur fungerar alla hjärtans för singlar? Inte alls. Nä, singlarna ska sitta hemma och må skit för att de inte har någon. Visst, man kan väl tänka att "då ska jag ge kärlek till mina vänner och min fmailj istället" men alla vet ju att det är lögn och så är det bara patetiskt. Och så ska ens vänner ut på romantisk middag med sina pojkvänner och man själv sitter framför TV:n där man dagen till ära visar en romantisk komedi på tv3.
Vad har ni för minnen från Alla Hjärtans Dag? Jag minns högstadiet, när man kanske blygt trånade efter snyggingen i årskullen över, som stod vid skåpet och hånglade med sin tjej och ens hjärta gick i tusen bitar. Och sen att se hur alla populära tjejer fick rosor från höger och vänster och tänka; i år kanske det är min tur, jag kanske äntligen får den där rosen, men tre år, och inte ens en liten tagg hade någon skickat med mig i åtanke. Nej, alla hjärtans har jag mest sorgliga minnen ifrån. För att inte tala om min bästa vän som blev dumpad på Valentines' för några år sedan.
Ja, nu var mitt bistra lilla inlägg över. Nu borde jag börja jobba innan chefen misstänker nåt.
Puss och kräm

En del av mig är glad att jag fått se det vackra, spektakulära Camden Market; medan en del av mig önskar att jag inte visste vad som gått förlorat. Jag är själv förvånad över min egen reaktion, jag har grinat och grinat, och vill så gärna åka dit och bara hjälpa till eller bara se hur pass illa det är, bara kolla hur älskade Camden mår, jag är så orolig... Direkt när jag kom till Camden kände jag mig så hemma och så välkommen, jag blev direkt förälskad och nu har det stått i lågor... Lite lustigt känns det ju att jag själv bara en vecka tidigare var där, vi kunde ju lika gärna ha skjutit upp vår resa osv, och fått vara med om ett trauma för livet...

Och så om the Cure. Hela kvällen var i ren eufori. Helt fantastiskt. Den försynta varelsen med svart sockervaddshår, med en röst som skär som en kniv och väcker så många känslor, sjöng låtarna som jag grät till när jag var sexton och som fick mig att gråta återigen.
  Det är klass på the Cure må jag säga även om jag håller med SvD:s resencent, de borde inte ha skippat synthen och istället kört dessa slingor på gitarr. Men, som sagt, jag älskar det. Jag älskade det då och jag älskar det nu.

  Åh hur ska det gå för Camden, vi ska ju dit igen om några veckor bara! Kommer det någonsin bli lika vackert och levande?

Jag är expert på att göra bort mig. Och då menar jag inte enbart att det sker ofta, utan att jag även är extremt skicklig på att hantera pinsamheter. Jag borde rentutav ha fått diplom i ämnet, så bra är jag på att vrida en pinsam situation till min fördel.
  Igår gjorde jag bort mig. Jag satt på tunnelbanan med Josefin och vi satt liksom snett mitt emot varandra då folk hade satt sig så långt ifrån varandra som möjligt. Hur som haver, jag sade något med sådan entusiasm att jag råkade pilla iväg en sån där extremt liten spott, ni vet, en liten, men ändå fullt synlig "loska" som kommer ibland när man försöker sig på en hård konsonant samtidigt som man har lite saliv i munnen. Vad som hände var att den lilla loskan självklart, givetvis och var annars, hamnade på mannen mitt emots' jackärm. Det tog mig en och en halv sekund av chockat stirrande, en snabb övervägning i hjärnan; hjälp, vad gör jag nu? Hände det där verkligen? Sedan gjorde jag det enda vettiga i den situationen; det enda som gjorde att jag slapp krypa ihop under sätet av skam; jag drog igång ett asgarv utan dess like. Detta gjorde ju då att alla som råkat se detta spektakel inte tänkte: "fyfan vilken äcklig liten brud, spotta på folks jackor sådär.." utan: "här har vi en tjej med självdistans, som har vett att skratta åt sig själv och bjuda på sig själv!" Jag håller med. Mellan skrattattackerna lyckades jag givetvis krysta fram ungefär fyra "förlåt" (man är väl inte tappad bakom en vagn) och sedan gjorde jag det otänkbara. Ja, där satt han med min spottloska på jackärmen, och givetvis sträcker jag fram fingret och försöker försynt torka bort den. En vänlig gest som även påvisar min extrema omtänksamhet och framförhållning i situationen, plus att den lilla vita pricken som annars inte skulle ha sjunkit in i jackan eftersom att det var gore-tex, ju skulle ha funnits där på hans jacka som ett litet minne av min extremt udda bravad.
  Ja, jag hoppas ni där ute förstår min lilla bittra ironi i detta.

Jag har upptäckt att jag älskar livet. Alltid när jag gör något vill jag finna ett värde i det. När jag ringer till folk på företag leker jag med tanken och låter den vandra iväg; jag fantiserar om vem personen är och hur den mår, vad den gör och har gjort. Jag älskar livet för mycket för att slösa bort en enda sekund av det, jag vill värdera och uppleva och minnas och glädjas åt varje stund.
Det där blev ju poetiskt och bra, men jag tänkte på det när jag nyss pratade med en tjej som hade en så söt röst. Att jag blev så glad och lade så mycket värde i det visar, för mig, hur lättroad jag är och hur gärna jag vill hitta värden i allt. Typ så.

Jag har svårt att skriva idag, svårt att fokusera. Allt jag kan tänka på att jag snart ska få vara nära honom. Det pirrar lite i mig då.
Störd grej: Jag var ute igår, sov aslite, men är ändå pigg som en lärka idag, fan! Soft.

Jag vet inte vad jaghar gjort; eller varför jag förtjänar detta, men min rygg smärtar som aldrig förr. Den enda ställningen som är någorlunda uthärdlig är ironiskt nog om jag sitter helt upprätt, vilket ju såklart är stiligt men lämnar en hel del i övrigt att önska när det kommer till bekvämlighet. Har nog aldrig varit såhär rak i ryggen innan, någonsin.

Jag är hemma från London förresten, och har redan börjat planera ett återbesök. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var kärlek vid första andetaget, vid första klädesplagget jag köpte och vid den första londonbo vi pratade med, herren som sålde oss våra oystercards och som otroligt hjälpsamt och trevligt hjälpte oss att hitta i tunnelbanan. Nu orkar jag inte prata mer om London. Längtan gör för ont.

I övrigt är mitt liv normalt. Jag jobbar lite, träffar vänner, ska försöka se till att träffa folk nu som jag inte träffat på länge, uppdatera lite so to speak (haha ledsen för svengelskan). Lite små-ångest här och där kanske. Jag ska snart flytta också! Ska bi underbart. Huset som pappa och Jeanette köpt är jättefräscht och ligger bra till, rent bussmässigt. Jag har ett underbart rum med skitsnygga tapeter. Kan knappt vänta.

Bajs