dixy

Allt som oftast hatar jag söndagar, innerligt och bittert. Söndagar för mig innefattar fanimej enbart ångest, elände och fotsvett. Men så finns det de här guldkornen, söndagarna när de är som bäst. Fotsvett finns visserligen med på agendan, men inte så mycket.
  Idag är en sådan mys-söndag. Jag ligger här i sängen i mitt nya rum, allt är nytt och fräscht och jag har äntligen i ett hem fått till en ordning som inte innebär att proppa in allt under sängen och i garderoben utan jag har rensat och skaffat en jävligt ärlig ordning. På våningen under står papa och Jeanette och packar upp och pussas och det känns så fint. De är så fina och de är så glada för det här. Deras hus - vårt hus. Fast nu har de pussats lite länge kanske. Jag borde kanske tycka att det är lite äckligt osv.
  Jag har ju katt nuförtiden också, det kanske jag har skrivit. August, världens minsta och fegaste perser. Jag hörde honom nyss, han pep. Han gör det ibland, en nästan fullvuxen katt (ovanligt liten) som inte jamar utan piper. Så jävla sött att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Hela han är söt. Han kröp in här inatt och luktade på mitt ansikte. Han ville nog bara kolla läget lite. Han är astrött nu när han har så mycket att utforska, lilla pojken.
  Men är itne det lite lyxigt då? Att ligga här en söndag och knappt ha gått upp. Kvart i två är klockan och jag har fortfarande pyjamas på mig. Men det är ok. För det är söndag. En av fördelarna med söndagar!