dixy

En del av mig är glad att jag fått se det vackra, spektakulära Camden Market; medan en del av mig önskar att jag inte visste vad som gått förlorat. Jag är själv förvånad över min egen reaktion, jag har grinat och grinat, och vill så gärna åka dit och bara hjälpa till eller bara se hur pass illa det är, bara kolla hur älskade Camden mår, jag är så orolig... Direkt när jag kom till Camden kände jag mig så hemma och så välkommen, jag blev direkt förälskad och nu har det stått i lågor... Lite lustigt känns det ju att jag själv bara en vecka tidigare var där, vi kunde ju lika gärna ha skjutit upp vår resa osv, och fått vara med om ett trauma för livet...

Och så om the Cure. Hela kvällen var i ren eufori. Helt fantastiskt. Den försynta varelsen med svart sockervaddshår, med en röst som skär som en kniv och väcker så många känslor, sjöng låtarna som jag grät till när jag var sexton och som fick mig att gråta återigen.
  Det är klass på the Cure må jag säga även om jag håller med SvD:s resencent, de borde inte ha skippat synthen och istället kört dessa slingor på gitarr. Men, som sagt, jag älskar det. Jag älskade det då och jag älskar det nu.

  Åh hur ska det gå för Camden, vi ska ju dit igen om några veckor bara! Kommer det någonsin bli lika vackert och levande?