dixy

Jag är expert på att göra bort mig. Och då menar jag inte enbart att det sker ofta, utan att jag även är extremt skicklig på att hantera pinsamheter. Jag borde rentutav ha fått diplom i ämnet, så bra är jag på att vrida en pinsam situation till min fördel.
  Igår gjorde jag bort mig. Jag satt på tunnelbanan med Josefin och vi satt liksom snett mitt emot varandra då folk hade satt sig så långt ifrån varandra som möjligt. Hur som haver, jag sade något med sådan entusiasm att jag råkade pilla iväg en sån där extremt liten spott, ni vet, en liten, men ändå fullt synlig "loska" som kommer ibland när man försöker sig på en hård konsonant samtidigt som man har lite saliv i munnen. Vad som hände var att den lilla loskan självklart, givetvis och var annars, hamnade på mannen mitt emots' jackärm. Det tog mig en och en halv sekund av chockat stirrande, en snabb övervägning i hjärnan; hjälp, vad gör jag nu? Hände det där verkligen? Sedan gjorde jag det enda vettiga i den situationen; det enda som gjorde att jag slapp krypa ihop under sätet av skam; jag drog igång ett asgarv utan dess like. Detta gjorde ju då att alla som råkat se detta spektakel inte tänkte: "fyfan vilken äcklig liten brud, spotta på folks jackor sådär.." utan: "här har vi en tjej med självdistans, som har vett att skratta åt sig själv och bjuda på sig själv!" Jag håller med. Mellan skrattattackerna lyckades jag givetvis krysta fram ungefär fyra "förlåt" (man är väl inte tappad bakom en vagn) och sedan gjorde jag det otänkbara. Ja, där satt han med min spottloska på jackärmen, och givetvis sträcker jag fram fingret och försöker försynt torka bort den. En vänlig gest som även påvisar min extrema omtänksamhet och framförhållning i situationen, plus att den lilla vita pricken som annars inte skulle ha sjunkit in i jackan eftersom att det var gore-tex, ju skulle ha funnits där på hans jacka som ett litet minne av min extremt udda bravad.
  Ja, jag hoppas ni där ute förstår min lilla bittra ironi i detta.