dixy

Sitter på jobbet iförd halsduk och fryser. Har klippt håret, känns lite naket och ovant (eller ok, klippte inte så jävla mycket men lite skillnad blev det) fast det blev jävligt snyggt. Rakel, hon kan hon!
Jag bedriver vårdcentral just nu. Har laddat med Enchinagard, Noskapin, Mucoangin, Strepsils, och även Sinova in case of emergency. Jag vill verkligen inte bli sjuk, och jag tänker inte bli sjuk. Och om jag mot förmodan just nu skulle vara det minsta sjuk så kommer det gå över inom en mycket snar framtid.
Jag vill inte jobba idag :(

Nu är mitt päron slut.

Satt med en av repantjejerna på lunchen idag. Hon är skön. Jävligt klok.
Jag har en slags hatkärlek till mitt jobb. Jag känner inte för att byta, men samtidigt är jag lite trött på det. Dock är det ju härligt att man får frukt måndag och onsdag. Jag sitter just nu och äter ett hårt päron.
Det finns nog inget mer att berätta. Vi städade i helgen. Mamma vrålade falskt med musiken i sin mp3. Då satte jag på radion.
Jag är sugen på kaffe, men inte så sugen på att gå och hämta det. Synd att man inte har en svassig liten assistent som kan göra sånt åt en. Fast det kan väl vi databasare bara drömma om..?
Woupps, nu kom lönechefen förbi och stirrade misstänksamt på mitt päron. Hon kanske tyckte att det såg äckligt ut, men det är rätt gott.
Jag borde hur som helst jobba istället för att sitta här och plita.
Ajöken

..eller ja. Ni fattar.
Idag gick jag till jobbet i vanlig ordning. Hade, i vanlig ordning, en lagom trist och lagom spännande arbetsdag, med mina lagom trevliga arbetskamrater och lagom dålig musik på radion.
Gick hem i lagom tid, det var lagom stressigt i rusningen. Tog en buss som kändes ungefär lagom på en höft, och åt en lagom god middag. Satte mig vid datorn en lagom stund i det lagom kalla vardagsrummet, med min lagom slitna kofta omkring mig, och skrev med mina lagom fint målade naglar om min lagoma dag.
Visst kändes ordet lagom plötsligt helt bisarrt?
Det är ett väldigt bisarrt ord.

Från början hatade jag det. Tyckte det var det absolut töntigaste, onödigaste, mest iq-befriade påfundet som någonsin blivit kläckt, men nu sitter jag ändå här och postar mitt alldeles första, rykande nya, egna blogginlägg.
Så varför? Tristess, kanske. Sitter här en lördagkväll som det av ren lathet inte blev något av, men lika bra är väl det. Det blev en lång (men rolig, till början och slut) kväll igår, så jag ska vara en förnuftig tös ikväll och Stanna Hemma. Tror jag.
Så nu gör jag som "alla" andra och bloggar (fast det är ett ganska töntigt ord egentligen, "blogga").
Lite om mig då för alla som inte vet. Jag är nitton och ett halvt, heter Caroline och är svår att beskriva i ord. Jobbar för närvarande i databasen på ett företag (ska jag förklara mer ingående osv. kommer alla som läser att svimma av tristess så vi skippar den biten), tar gärna en öl eller tre på söder och gillar inte långa skogspromenader. Dixy är ett smeknamn som jag själv (varför?) kokade ihop i ettan på gymnasiet och det har förföljt mig sedan dess. Det passar dock väldigt bra på communitys osv, är väl lagom "catchigt" och lite töntigt. Ungefär som jag (höhö). Det kommer sig alltså av (det här glömde jag i all hast skriva innan, det kom jag på att skriva först nu) att jag heter dickson i efternamn. Så. Nu vet ni det.
Så, det här kändes väl som ett fint första blogginlägg.
Ajöss
PS. Såg Pippi på de sju haven idag. Jävlar vad bra den är. DS.