dixy

Varje gång jag ser en darrig, ostadig liten gamling med käpp på stockholms gator kan jag få en hemsk tvångstanke. Jag funderar lite på vad som skulle hända om jag, säg, tog ett lite för långt steg och råkade sparka undan den gamles käpp. Ja, men ni vet. Det kan ju mycket väl hända! Hur mycket stöttar de sig på di där käpparna? Hänger de på den med hela kroppstyngden liksom, skulle de bara rasa ihop till en liten pöl utan käppen? Eller skulle de vingla till några steg för att sedan ramla eller lyckas hålla sig uppe? Det är lite samma sak som att varje gång jag är i en affär med ömtåliga saker så får jag extra armar, extra ben och en stor ryggsäck på mig; i tanken givetvis. Det känns liksom som om jag varje gång jag vänder på mig ska ha ner nåt. Jag kan t ex inte vara inne på duka utan att få panik.
  Vad har hänt mer då? Jag har tuffat omkring på kontoret som en liten ångvält idag, försökt dölja hur bakis jag är genom hesa, käcka skratt, när jag egentligen är alldeles för darrig för att ens lyckas öppna ett kuvert ordentligt. Jag lyckades nästan skära mig på brevsprätten, så duktig är jag idag.
  Nu är grönan-schäslongen slut, det är lite sorgligt tycker jag. Eller mycket. Lyckades inte hålla tillbaka så många tårar igår faktiskt, utan det kom en del lite här och var. Och så. Men jag är mycket nöjd med gången säsong, ser fram emot nästa.
  Jag har två blåmärken under mina knän, på insidan av smalbenet, som jag inte vet var de kommer ifrån. De sitter på samma ställe motsvarande sida så jag måste ju ha smällt ihop dem på något vis. Jag brukar aldrig komma ihåg när jag får blåmärken för min smärttröskel är så pass hög att jag faktiskt sällan tänker på när jag gör illa mig.
  Men det ska bli skönt nu, med lediga helger. Oh yes indeed.