dixy

Jag har en period nu när jag äter sushi en gång i veckan, minst.
  Jag minns första gången jag åt sushi. Jag var hemma hos ex-kexet Erik och hans pappa skulle laga mat. "Sushi", tyckte han. Jag log lite nervöst medan han gav Erik precis så mycket pengar som skulle räcka till tre små sushi. Vi promenixade till sushistället och jag försökte, som i en sista desperation, kika på menyn för att se om det fanns något som kostade lika mycket eller mindre som jag skulle kunna beställa istället - givetvis inte. Så vi stod där i kassan och jag log nervöst och gick på stela ben hand i hand med den långe gitarristen hela vägen hem, öppnade lådan med darriga händer, hällde soyan i rätt kopp efter att ha kikat på hur de andra gjorde, sneglade för att lista ut hur man skulle äta, doppade i soya, förde den lilla laxbiten mot min mun, tuggade av halva (halvan som jag inte åt drällde jag ner i bordet), tuggade, funderade (jag hade ju för mig att det var super-duperäckligt), sken upp, insåg att det var riktigt brak-jävla gott och sen var jag fast helt enkelt. Fast den där känslan av att ha tvingat i mig det kvarstod ändå. Skepsisen höll i sig ända tills jag fick det där berömda sushi-suget dagen efter. Då visste jag.