dixy

Jag har kommit ett steg i rätt riktning, ska ni veta. Jag som förut var så konflikträdd att jag hellre stack ner fingret i kokande falurödfärg än vågade tala om för någon att den stavat mitt efternamn fel (Dickson - inget x, inte två s.), har nu vågat skicka ett kritiskt, ilsket mail till en kollega i London avseende hennes outgrundligt dåliga handstil som nu fixade så att vi fick tillbaka fyra fakturor. High five for me! Mailet blev rätt långt och jag fick ett mail tillbaka:
~"förlåt. ska bättra mig i framtiden."
Hur ska jag tolka det? Är det ett nonchigt svar eller ett ledset?

Annars går det bra på jobbet tycker jag. Jag kan ju det här nu. Skönt. Praktiskt, med tanke på att jag ska få vara kvar här en månad och inte har fixat ett nytt jobb.

Mina kläder från Skottland kommer om två månader. Förstår ni hur länge det är? Jag säger bara: Vill ha! NUNUNU! CRAAAAVVVVVIIIIINHHHHGSSSSSSSAUGGAHGAHGAHGAGHG!
OK, nu har jag provat den där modebloggargrejen. Nä. Nä, vi skippar det. Inget för mig, det gör mig bara generad.