dixy

Ibland älskar jag mitt jobb.
Nyss var det en liten käck dam som ringde in och anmälde sig till en konferens. Vi kan kalla henne "Carin".
Självklart, när folk anmäler sig så, så frågar jag efter stavninge på deras namn; vilket vi behöver för att exempelvis mail ska komma fram till korrekt mailadress osv. Folk brukar i regel bli irriterade och stava sina namn extremt utdraget och långsamt för att jag precis ska fatta hur dum jag är som frågar. men nu. Den här "Carin". När jag frågar "Carin" om hennes namn, svarar hon "jag stavar med c", och sen "nämen gud" och sen igen "nämen guud! Vad glad jag blir nu!" Sen drar hon igång en fem minuter lång harang om hur hon som barn jämt och ständigt blev felstavat och hit och dit och det var helt underbart. Även om jag väl kände att visst, det här tar lite för lång tid, så var det helt underbart, för hon var så extremt trevlig och glad och ahde nåt skoj att berätta hela tiden. Jag var helt glad när jag alde på.
Samma känsla igår, det var en som ringde och anmälde sig till sårbehandling, och när vi var klara och jag skulle avsluta samtalet säger hon "gud, jag är så himla glad för att jag ska gå på det här". Så talar hon om att det verkligen behövs och är sjukt intressant och jättebra. Då blev jag också helt glad.
Och det är i såna stunder man ÄLSKAR sitt jobb.