dixy

Jag vaknade klockan 05:51 imorse av att min mobil ringde. Givetvis fattade jag inte att den ringde, eftersom att jag ahr samma ringsignal som alarmsignal. Så jag hann alltså inte uppfatta att det ringde. Däremot såg jag ett par sekunder senare att det som ringde var "okänd". Jag ahde missat samtal från "okänd". Det stod inte dolt nummer, och det var ingen jag hade sparat som "okänd". Det tyckte jag kändes lite obehagligt. Vad var det här "okänd" som försökte ringamig tio i sex på morgonen?
  "Okänd" ringde igen klockan 08:20 men då stod jag i trängseln på tunnelbanan, och då gick det givetvis inte att svara, så jag fick fortsätta vara nyfiken. Så nu, bara för någon halvtimme sen, lyckades då "okänd" ringa upp mig och jag svarade. "Okänd" fick ett namn och ett ansikte. Det absolut vackraste ansiktet jag någonsin sett. Ett ansikte som tillhör den person jag älskar så mycket att det gör ont.
  Josefin Larsson. Det var min bästa vän som ringde mig från Australien. Att höra hennes röst var fenomenalt, obeskrivligt. Jag skakade i hela kroppen och tårarna bara rann. Det har varit så svårt för mig att greppa att hon är borta, men nu plötsligt blev det... jag vet inte. Påtagligt. På riktigt. Jag började gråta lite och det var ju pinsamt, eftersom att jag är på jobbet. Men det var ju egentligen inte viktigt. Jag hade alltså pratat med henne, the love of my life.
  Så ni vet!