dixy

Ja, nu har det gått långt. Nu sitter jag och, i ren maschoschistisk (hur stavas det?) anda, medvetet, alltså på fullaste allvar, ringer till faxnummer. Så att det ska göra ont. Jag ringer för att jag vet precis vad som händer när man ringer till ett faxnummer. När man ringer till ett faxnummer bemöts man icke och absolut aldrig av en trevlig hälsningsfras utan ständigt och vid samtliga försök möts man av ett öronbedovande tjut utan dess like. Jag gör det med flit och av samma anledning som en människa tittar på skräckfilm. För att bli skrämd, som en liten hare. Jag gör det för att känna NÅGOT. Skräck. Smärta.
  Jag har gjort det här cirka två gånger idag. Är jag normal? Är det här normalt i min ålder? Svara ärligt nu, VeckoRevyn...