Jag är en Late Bloomer
Uttrycket har tills idag gått mig förbi. Men direkt när jag läste det blev jag ställd. Ja, det är ju precis vad jag är förihelvete! Jga fick ett litet pirr i magen. Det finns ord som beskriver mig. Det finns ett uttryck som jag kan använda för att förklara skeden i mitt liv. Jag ska tala om vad uttrycket betyder. Det betyder inte att man redan som nioåring var den som det motsatta könet kollade på (eller samma kön om du är homo osv, men det är ytterst sällsynt att vara homosexuell vid nio års ålder). Det betyder precis det motsatta, alltså att man är den som går obemärkt förbi länge, en bra bit in på tonåren för att sedan av en rad händelser "blomma ut" och plötsligt bli intressant och kunna få vem man vill.
Jag gick obemärkt förbi i lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Inga killar i skolan ville ha mig. Eller nja, någon liten romans hade jag väl i mellanstadiet men hur seriöst är det? Dessutom var det antagligen så, förstår jag nu i efterhand, att de andra i klassen hade ett finger med i spelet. Ville de vara schyssta? Tack..? Hur som haver var jag aldrig Den som killarna ville ha. Aldrig. Långt ifrån. De tyckte snarare att jag var störig och konstig. Jag minns en gång, på sommaren mellan åttan och nian tror jag det var, när en vän till en släkting, en kille, äldre än jag, sa att jag kunde få vem jag ville. Jag blev glad och smickrad men visste att han inte hade någon aning. Han snackade rätt ut i luften. Han var full. Men jag blev glad. Det var första gången jag fick höra något sånt. Nian gick, och jag hade en pojkvän, brorsans basist. Vi höll ihop i ett par månader, och jag vet inte riktigt varför nu i efterhand. Men visst, jag växte lite. Fick lite, lite status. Kanske en blick i korridoren? Det var sommarlovet mellan nian och ettan som något hände. Jag fick ett liv, dvs började gå på fester med min hyfsat nyfunne vän Josefin (min nuvarande bästa vän). Jag hängde i parker, och fick några beundrare. Nu började jag förstå att jag kunde få killar. Inte vem som helst, men killar. Gymnasiet började och sakta men säkert blommade jag också. Jag blev väl egentligen inte vackrare, men jag blev någon, jag växte inuti och nu är det nu och jag vet att jag ser bra ut. Jag vet det för folk tittar. Jag får minst en blick av längtan dagligen. Så kan det gå!
