dixy

Hon gick in i den spartanska lokalen och hela rummet skälvde av hennes blotta närvaro. Hon tog av sig rocken, hängde den lite nonchalant på stolen, satte sig vid bordet och knäppte båda händerna framför sig.
  - Jag har hört om... började hon, men avbröt sig, och ändrade sin inledning.
  - Ni är två klantskallar och oduglingar. Ni är fula som kräkråttor och intelligenta som träkrattor. När hon lugnt och sansat lyckats få ur sig dessa förolämpningar bröt helvetet loss från hennes käkar.
  - Jag bad om en uppgift och en enda, viftade hon. Och det var... det var... minns ni var det var? Tror knappast det va, eftersom att era närminnen tillsammans är att likställa med en senil guldfisks! Men då ska jag tala om det för er, att vad jag bad er om, var att få se den mannen död, och ni vet vem jag talar om. Den mannen, död och begraven, och det hela skött snyggt och jävligt diskret. Det sista sade hon i en väsning. De båda männen framför sig vågade inte annat än nicka. Så mycket som en susning från en av deras strupar skulle inte resultera i annat än en ny kaskad av glåpord och påhopp, så de lät bli.
  - Vågar ni trotsa mig? Vägra utföra mina uppgifter? hon fick givetvis inget svar utan fortsatte:
  - Ni kallar er proffs. Ha. Jag skulle då rakt vilja se en av er vara karl för sin hatt på den här planeten. Eller i detta universum för den delen. Jag ger er en vecka till och då är jag jävligt generös. Men sen smäller det. Och det vill ni inte veta av, det kan jag bara tala om, sade hon medan hon reste sig och fullföljde en sordi som var lika dramatisk som ankomsten. De båda herrarna som satt kvar vid bordet, skälvde och skakade och vågade inte så mycket som att titta på varandra.

Jag vet ärligt talat inte vad det där var, lite kreativitet kanske som jag spillde här i bloggen. Smidigt! Får inte rippas!