dixy

Jag åt lunch med mamma idag. Älskade, lilla mamma. När mamma kom med sin lilla bricka inne på Burger King så missade hon en konstig kant, och snubblade på den och trillade framlänges. Jag fick hjärtklappning och började nästan gråta. Det var helt sjukt vad jag blev chockad och ledsen. Jätteledsen blev jag, men hon skadade sig inte och inget värre hände än att hennes Cola Light spilldes ut och en gubbe fick lite på sin rock. Men hon fick en ny, och han blev inte arg eller så. Ändå blev jag helt gråtfärdig, och lite förstörd. Efter att ha hämtat någon som kunde svabba lite på golvet så kramade jag mamma hårt och länge. Jag tror att den utlösande faktorn låg i att se mamma där på golvet. Ligga där. Det såg så synd ut om henne och på något sätt var jag rädd att hon skulle känna sig förnedrad. Älskade, lilla mamma. Jag inser nu hur förlorad jag skulle vara utan henne. Om något allvarligt hände mamma skulle jag förfalla totalt. Jag skulle inte kunna göra något. Det gäller hela min familj.
  Det kan hända att jag måste ta bort det här inlägget eller redigera det eller så. Det gör mig ledsen, plus att det är lite pinsamt att erkänna något sådant här. Eller så är det nobelt, eller så är det gulligt. Eller något. Vi får se. Men på något sätt är det väl fint att alla vet det. Eller kanske mest roligt att veta. Att min familj alltid alltid betyder mest för mig, och att jag inte skulle vara någonting utan min mamma, min pappa och min bror. Och att jag känner så starkt för dem att om något händer dem så gör det ont på mig. Även om det kanske inte gör ont på dem.
  Mamma, pappa, Emil - det här är till er. Jag älskar er. Ni är de bästa bästa bästa jag vet, det har jag alltid tyckt och det kommer jag alltid att tycka. Allt ni känner, känner jag med.
  Snyft, snyft. Haha jag vet. Men man får.