Jag kan inte sova.
Och det är så jävla hemskt och förjävligt och plågsamt för hela dagen har jag varit så fittigt jävla trött och inte velat göra annat än bara sova (vid ett tillfälle på jobbet satte jag mig t o m på toalettgolvet för att kanske få slumra lite, men det var ingen bra idé), för att nu ligga klarvaken med ett hjärta som slår helt fel.
Ja, så är det. Det verkar vara ngot fel på mitt hjärta för var femte slag är i otakt och liksom snett och hårt, så hårt att jag rycker till varje gång och känner obehag och bara blir ännu piggare. Så om mitt jävla hjärta inte bara kan lugna ner sig snart så komme rjag aldrig, aldrig få sova.
Jag behöver sova. Jag måste få sova. Jag vägrar träffa mina vänner, jag vägrar vara lycklig, jag vägrar spendera tid med min familj om jag inte får sova. Jag är en mäniska med behov av sömn. Vissa behöver mat, vissa är beroende av sällskap men jag, jag är helt och hållet utlämnad åt mitt sömnbehov. Minst åtta timmar annars är jag körd.
Jag sov ju för fan på bussen hem! Vad fan var det som gjorde att jag kunde sova där, med motorns brusande och med jacka på och allt, och inte kan sova nu när jag ligger i min säng, hemma, och borde slockna direkt!?
Jag är orolig också. Jag har tagit ett beslut. Jag blir så arg på mig själv, så arg på omständigheterna i vilka jag är och jag är så arg på att saker och ting hänt.
Men orolig för vad? Caroline, de kan inte bli arga. Det är ett beslut du har tagit för att det är rätt beslut för dig, visst, irriterade kan de bli, du kunde ju ha sagt till innan och visst, du lämnar de i sticket litegrann men inte fan kan de bli arga!? De kommer att förstå.
Men jag är missförstådd, så har det varit hela livet. Alltid missförstådd, av någon. Alltid någon som inte vill ge mig en chans, alltid förutfattade meninger, fördomar som benhårt hänger sig kvar och ej går att rubba.
Jag mår illa men magen verkar tom. Märkligt, eftersom att jag åt så pass nyligen?
Jag kommer inte få mina åtta timmar inatt heller som det verkar. Synd. Jävligt synd, eftersom att veckan som kommer nu antagligen blir det värsta som kommer att hända mig, någonsin.
Imorgon, lördag: Jobb mellan 12-17, sedan hjälpa min bror att flytta. säng vid tolv?
Söndag: Jobb mellan 12.00-00.00, kommer inte hem ordentligt utan kommer att få knalla i en halvtimme efter min busfärd.
Måndag: Jobb mellan 12.30-16.00, jobb mellan 17.00-02.30
Tisdag: Jobb mellan 13.00-16.30
Onsdag: Jobb mellan 10.00-15.00 (hoppas jag får ledigt) teaterföreställning. Hemma vid 23.00-00.00
Torsdag: Jobb mellan 10.00-15.00 men jag kommer antagligen jobba till 17.00 för jag går tidigare på onsdagen.
Fredag: Jobb mellan 17.00-01.00
Lördag: Jag tror att jag är ledig, men jag är inte säker
Ja, stressen håller mig vaken. Ja, om jag inte driver igenom mitt beslut så är det såhär mitt liv kommer att vara. Tid för mina vänner? Glöm. Tid för mig? Absolut inte. Sömn? Ha!
Ja, så är det. Det verkar vara ngot fel på mitt hjärta för var femte slag är i otakt och liksom snett och hårt, så hårt att jag rycker till varje gång och känner obehag och bara blir ännu piggare. Så om mitt jävla hjärta inte bara kan lugna ner sig snart så komme rjag aldrig, aldrig få sova.
Jag behöver sova. Jag måste få sova. Jag vägrar träffa mina vänner, jag vägrar vara lycklig, jag vägrar spendera tid med min familj om jag inte får sova. Jag är en mäniska med behov av sömn. Vissa behöver mat, vissa är beroende av sällskap men jag, jag är helt och hållet utlämnad åt mitt sömnbehov. Minst åtta timmar annars är jag körd.
Jag sov ju för fan på bussen hem! Vad fan var det som gjorde att jag kunde sova där, med motorns brusande och med jacka på och allt, och inte kan sova nu när jag ligger i min säng, hemma, och borde slockna direkt!?
Jag är orolig också. Jag har tagit ett beslut. Jag blir så arg på mig själv, så arg på omständigheterna i vilka jag är och jag är så arg på att saker och ting hänt.
Men orolig för vad? Caroline, de kan inte bli arga. Det är ett beslut du har tagit för att det är rätt beslut för dig, visst, irriterade kan de bli, du kunde ju ha sagt till innan och visst, du lämnar de i sticket litegrann men inte fan kan de bli arga!? De kommer att förstå.
Men jag är missförstådd, så har det varit hela livet. Alltid missförstådd, av någon. Alltid någon som inte vill ge mig en chans, alltid förutfattade meninger, fördomar som benhårt hänger sig kvar och ej går att rubba.
Jag mår illa men magen verkar tom. Märkligt, eftersom att jag åt så pass nyligen?
Jag kommer inte få mina åtta timmar inatt heller som det verkar. Synd. Jävligt synd, eftersom att veckan som kommer nu antagligen blir det värsta som kommer att hända mig, någonsin.
Imorgon, lördag: Jobb mellan 12-17, sedan hjälpa min bror att flytta. säng vid tolv?
Söndag: Jobb mellan 12.00-00.00, kommer inte hem ordentligt utan kommer att få knalla i en halvtimme efter min busfärd.
Måndag: Jobb mellan 12.30-16.00, jobb mellan 17.00-02.30
Tisdag: Jobb mellan 13.00-16.30
Onsdag: Jobb mellan 10.00-15.00 (hoppas jag får ledigt) teaterföreställning. Hemma vid 23.00-00.00
Torsdag: Jobb mellan 10.00-15.00 men jag kommer antagligen jobba till 17.00 för jag går tidigare på onsdagen.
Fredag: Jobb mellan 17.00-01.00
Lördag: Jag tror att jag är ledig, men jag är inte säker
Ja, stressen håller mig vaken. Ja, om jag inte driver igenom mitt beslut så är det såhär mitt liv kommer att vara. Tid för mina vänner? Glöm. Tid för mig? Absolut inte. Sömn? Ha!
Kommentarer
Trackback
