dixy

Imorgon är jag ledig förmiddag förstår ni. Jag ska sova tills jag dör.
  Vad konstigt det där blev! Jag har bara ätit knäckebröd, 1 sharonfrukt + lite överbliven sallad som Karin lämnade efter sig idag, undrar om det är därför. Kan det nog vara.
  Bla bla bla jag är på jobbet sen ska jag fika med Ibbz det är niice! Sen får jag veta om Andrea hittade min älskade bok, gör hon inte det börjar jag nog att gråta tror jag. Ja, det gör jag. Författarinnan hade nämnligen inga kvar.
  I övrigt mår jag mycket bra idag. SNart är det jul. Det värmer i min lilla magge ska ni veta.
 
Berättade jag om imorse förresten? Jag vaknade och kände mig som en sten. Bara tanken på att gå upp fick mig att le trotsigt mitt i all misär. "Ich don't think so", mumlade morgon-mumien och snoozade för tredje gången. Så jag har enbart hunnit ducsha, klä mig, och springa till bussen idag. Grejen är att, jag faktiskt nästan ser ner lite på folk som hävdar ett de "inte kan gå upp". "Visst kan du det", tänker jag elakt, "det handlar ju bara om inställning. Jag lärde mig minsann att sluta snooza", osvosvosv. Men där tog jag mig själv i röven, kan man säga. Iallafall den här jävla pissemörka årstiden. Vem vill gå upp när det är mörkt? Det strider ju helt och hållet mot naturens lagar. Människan är byggd för att vara vaken när det är ljust och sova när det är mörkt; för vi är ju inga nattdjur. Om någon människa påstår att den är ett nattdjur så ljuger den för att verka ball. Och nu när det är... svart ute när klockan ringer så känner jag i hela kroppen att det är fel. En liten röst i mitt huvud som säger "nej Caroline, vi skiter i det här. Kom igen nu vafan. Du är ingen jävla robotjävel". Och jag svarar: "Okidok, vi snoozar igen";och det lilla morgon-monstret i mig ler förnöjt. Det vann.