dixy

Grått, grått, grått... Det är så grått. Det är så grått så att man nästan inte kan fatta hur grått det är. Det är knappt ens ljust ute när det ska, och var har himlen tagit vägen? Det är ju fan så att man helt har glömt bort hur det känns när solen skiner, hur luften känns när den inte är tyngd av fukt. Hur det känns att ta ett krispigt kallt friskt andetag och bli röd om näsan. Det här är ju bara tråkigt och jobbigt, och det finns inget någon kan göra. Det är som om någon har lagt en gasbomb över hela stockholm, eller målat allt grått på något sätt. Men den grådaskiga färgen gör ju att man känner sig precis så, grå, orkselös, lealös, man vill inget. Man går upp för att man måste, gör allt rutinmässigt och invant. Inget hopp, ingen tro, inga drömmar.
Ja, precis! Så känns det nu. Men jag ljög lite. För längst inne i mig finns en liten låga bevarad som fladdrar till när jag tänker på allt som är roligt. Den slocknar inte om det så vore grått i fjorton hundra år.