dixy

Det finns en tant på mitt jobb som är så obehaglig.
Hon går förbi mitt rum exakt hela tiden, plirar in med sina små otäcka ögon och ler ett diaboliskt leende om våra blickar möts och jag, om jag hinner, ler stelt tillbaka. Det är något med henne (och jag är inte kär i henne, men jag vet att ni tänker så) som gör att mitt hjärta hoppar till varje gång hon går förbi (det är konstigt att jag ens känner igen henne så väl och snabbt varje gång) och jag blir nervös i någon sekund.
Hennes ögon ler aldrig, de är som små svarta nålar, det sticks lite när hon ser på en. Stackaren.
Idag har jag varit irriterad på mitt jobb. Och på radion. Och på kaffemaskinen osv osv man kan väl säga att jag är på ett sådär lagom bra humör idag. Jag tror jag känner mig lite olustig till mods inför imorgon när jag ska jobba på Sture. Jag inser att det kanske är bäst för mig att sluta där. Utan att förstå varför, har jag en så stark känsla av att det jobbet inte är för mig, att jag borde göra något annat. Tanken på att säga upp sig påminner lite om känslan när man ska tala om för någon man varit lite på g med att man inte är intresserad, och det är lite lustigt egentligen. Det som är jobbigt är ju att trots mitt beslut så måste jag jobba imorgon, och det kommer nog bli rätt så motigt. Jag kan ju inte bara slänga förklädet och dra.
Eller?
Kasta in handduken, kallas det inte så?